En skitrunda och en bra runda

Idag var det dags för årets första (tror jag i alla fall) löprunda i bokskogen. Vädret har varit ganska behagligt med några plusgrader och solen har trängt igenom molnen till viss del.

Jag började ganska snabbt förbanna min premiärtur. Överallt var det hundar, barnvagnar, ungar och människor med hemmagjorda ”vandringsstavar” (för max 3 km!). Helst ska man ha både tvillingvagn och hund också ska man gärna gå i bredd hela släkten så att inte en endaste kotte kommer förbi. Om man nu blir tvungen att flytta sig en centimeter eller två så ska man genast demonstrera sitt missnöje genom att sucka högt. Jag var hyfsat irriterad men sprang på.

När min andning lät som ett enda långt väsande och fräsande, när det inte fanns tillstymmelse till kraft kvar i låren och när leran trängde in i skorna och skvätte långt upp på vaderna undrade jag vad jag höll på med. Vad gjorde jag här ute och pinade mig själv för när jag kunde ligga i soffan med en bok? Varför i hela friden hade jag gett mig ut?

Efter någon kilometer måste man välja om man vill springa 2 eller 3 km eller 7 eller 10 km. Av någon märklig anledning sprang jag in på 7 eller 10 kilometersslingan. Konstigt val tycker jag nu i efterhand med tanke på hur förbannad jag var. När det valet väl är gjort så kan man inte göra så mycket annat än att springa. Kring 3,5 km började det hända saker. Alla människor (med tillhörande hundar, barnvagnar och annat) försvann, fåglarna började kvittra och jag kom in i ett precis lagom tempo. Benen bara sprang på, andningen fungerade, tankarna började flyga iväg och allt bara hände av sig själv. Så där någonstans runt 4 km så visste jag precis varför jag gett mig ut, det är ju allt det här som är så härligt med löpning.

Det ser mycket bättre ut på bilden än vad det är
 i verkligeheten kan jag säga! Jag var så lerig!

Både jag och skorna fick hoppa in i duschen när jag kom hem!