Nu är jag tillbaka på riktigt. Dagarna innan kalaset var lite stressiga och i torsdags var det dags för julfest på jobb vilket innebar några bråda dagar för festkommittén (det vill säga jag och två kollegor). Kalaset gick bra och även om Martin skulle stå för det mesta så gick jag runt i flera dagar och kallsvettades och hade ångest. Så fort någon nämnde Kalaset kände jag hur paniken spred sig, just för att Martin skulle så för det mesta. Lite bakgrund: jag, mamma och syrran är ett ganska väloljat maskineri när det kommer till kalasande, både i hopa och var för sig (och pappa är fenomenal på att bära saker in och ut ur förrådet, plocka fram stolar och kamma mattfransar). Vi har alla koll på vad som behöver göras, när det ska göras och vem som ska göra det. Vi vet vem som dricker vin och vem som dricker öl, hur många tallrikar vi ev behöver låna och vilka fat och skålar som ska användas till vad. Jag gör listor på alla som kommer, vem som dricker vad, vad som behöver inhandlas och saker som ev behöver lånas två veckor innan det är dags. Det gör inte Martin. Han skrev en handlelista som det stod "gryta" på och tre dagar innan kalaset visste han fortfarande inte hur mycket vin vi behövde. Därav mina nervösa ryckningar, kallsvetten och panikattackerna som jag försökte dölja. Men jag höll mig själv i schack (nåja, inte helt kanske, men ganska bra om jag får säga det själv) och kalaset avlöpte utan några större missöden, även om jag gärna hade tjutit en skvätt när cheesecaken som jag skar upp såg ut som något som någon från förskolan smultronet hade kladdat ihop (och ingen ur personalen).
Men nu är både kalas och julfest kirrade och jag andas ut. Ikväll blir det Elyssé med Lisa och Kim och det ska bli attans skönt att få maten serverad och dessutom i trevligt sällskap och med en cider eller två.
Hoppas ni har en härlig lördagskväll.
