Blodomloppet

I tisdags sprang jag och Corre Blodomloppet (och också hela Corres hurtiga familj. Jag gjorde ett halvhjärtat försökt i våras att få med delar av min familj men det var ungefär lika troligt som att vi alla skulle åkt på tältsemester. Det är sådant som helt enkelt aldrig kommer att hända). Hur som haver så började det med ett rejält ösregn. Så klart. Vi skulade under scouternas lilla paviljong så att vi slapp bli blöta i alla fall. När det väl var dags att springa var det uppehåll och bra springväder - inte för kallt och inte för varmt och inte mycket vind. Officiellt hade jag inget mål med det här loppet. I mitt huvud däremot ville jag väldigt gärna hamna under 30 minuter. Jag sprang på 30:58. MEN. Stort MEN. Banan var längre än 5 kilometer. När jag sprang i mål surade jag direkt över att jag inte lyckats masa mig in en minut snabbare men sen såg jag att jag hade sprungit 5 kilometer och 230 meter. När Corre kom in hade hon också sprungit "för långt" och i kön för att hämta ut inlämnad ryggsäck var det ytterligare folk som hade sprungit mer än 5 kilometer. Om jag tittar på Run Keepern så låg jag på exakt 6 min/km. Så nu låstas jag lite som att jag ändå klarade mitt mål. Eller ja...jag ville ju gärna under 6min/km och jag hamnade prick på men så petig kan man inte vara. Jag har bestämt mig för att vara nöjd där. :)

Efter målgång blev jag ägare till den här vackra tröjan. Den ska invigas imorgon när jag och Corre startar uppladdningen inför milen. Mindre än en månad kvar nu.

Lopp

Glömde tacka för alla fina kommentarer och sms som vi fått efter att Mojje dog. Det värmer. Som jag skrev i förra inlägget så saknar vi såklart Mojje men livet går vidare ändå. Man måste blicka framåt. Just nu blickar jag fram till imorgon. Med viss bävan faktiskt. Det är nämligen dags för årets lopp-premiär. Jag & Corre (och några till från Corres familj) ska springa Blodomloppet, 5 kilometer. Min löprutin har inte varit på topp på flera veckor och det lär nog visa sig nu. Men...det är en månad kvar tills Malmö Milen och jag ska ta mig i kragen och se till att komma ut igen så att jag orkar ta mig runt. Men först ska jag alltså ta mig runt Blodomloppet. Hu...rapport kommer imorgon kväll. Lisa, njut nu av att du bestämt vägrade att anmäla dig. När vi flåsar oss runt kan du njuta i soffan med en bok. :-p

En vecka

Nu har det gått drygt en vecka sedan vår älskade lilla kise dog. Jag tycker fortfarande att det är lika hemskt, jag är fortfarande ledsen och jag saknar honom jättemycket. Men. Livet måste gå vidare. Vi har fortfarande en katt kvar och henne är vi glada för. Hon har blivit mycket mer kelen och tillgiven sedan Mojje försvann och det är ju mysigt. Tyvärr ger det mig otroligt dåligt samvete också. Vi tog ju två katter för att de aldrig skulle behöva vara ensamma, för att de alltid skulle ha sällskap och möjlighet till umgänge, bus och mys om de kände för det. De hade sällskap av varandra från det att de föddes tills nu och nu är hon alldeles ensam, speciellt på dagarna när vi jobbar. Jag tycker inte alls att det känns rätt. Att skaffa en ny katt är omöjligt just nu. Vi saknar Mojje för mycket för att bara "byta ut" honom och tro att en annan katt ersätter honom. Jag har lite grand en femårings tjuriga humör nu "jag vill bara ha Mojje, ingen annan katt, och kan jag inte få Mojje vill jag inte ha någon katt alls" (förutom Tindra då, såklart). Jag vet att det går över men just nu är jag mitt i det. Så småningom kommer vi nog att fundera på om Tindra behöver sällskap. Först måste vi alla tre vänja oss vid att Mojje är borta på riktigt och sen får vi läsa av hennes beteende i några veckor. Kommer vi fram till att hon verkar trivas bra själv får hon vara själv, verkar hon ensam och behöver sällskap ska hon få det. Det får bli Tindra som bestämmer. Herregud...katten skulle bara veta hur mycket makt hon har just nu. Kanske tur att hon inte vet. :)

En styck mycket kelen katt.