...som körde ihjäl Mojje sent i gårkväll. Om du hade bemödat dig med att stanna efteråt så hade du sett att han hade reflexhalsband med mitt telefonnummer skrivit på. Han var också chipmärkt så att det skulle gå att hitta oss även om han hade lyckats få av sig halsbandet. Men du ringde aldrig oss, du tittade inte efter och du stannade inte. Du hade ihjäl vår katt och sen körde du vidare vart du nu än var på väg. Du körde ihjäl katten som sov på min vänstra sida varenda natt. Som snarkade och som det ryckte i morrhåren på när han drömde. Som väntade varje morgon utanför badrummet så han kunde gå in i duschen och dricka när jag var klar. Som alltid kom tassandes till köket när man öppnade en konservburk, för säkerhets skull, ifall att det kanske var tonfisk. Som älskade ostbågar och broccoli. Som tyckte att kloklippning var bästa sortens pedikyr. Som låg på stenarna i trädgården och solade. Som älskade att jaga fjärilar fast han aldrig fick tag i dem. Som vi grävde ner i trädgården insvept i en handduk halv ett i natt. Som jag har gråtit över sen samma sekund som jag hittade honom liggandes, alldeles vid vägkanten. Som jag kommer sakna varje timme, varje dag hur länge som helst.
Jag vet att han hade det jättebra, jag vet att det var helt rätt att låta honom gå ute fast det slutade som det gjorde. Han älskade det och han förtjänade det. Men han förtjänade inte att bli lämnad vid vägkanten utan någon som tittade till honom. Jag vet att han "bara" var en katt. Men han var vår älskade lilla katt.
Bloggen tar en paus nu. Jag är tillbaka om en dryg vecka.
