Tråkigt värre

Imorse vaknade jag av att solen strålade rakt in i sovrummet, då var klockan runt 8:30. En kvart senare gick jag upp, åt en bulle och drog på mig löparskorna för att ge mig ut på en tur. Jag har ju sagt innan att jag börjar känna mig stressad ang mitt löfte, det är ju trots allt inte så jättelänge kvar nu tills det ska vara klart. Alltså tyckte jag att en mil var en lagom runda så att jag kan se hur jag ligger till tidsmässigt (och kan anpassa paniken, stressen och ångesten efter det :-p). Jag klarade inte löftet idag men det var minsann inte långt ifrån, 1.01.00 blev tiden. I vanliga fall skulle jag stört mig något oerhört på denna ynka minut som var i vägen, men inte idag. För det mesta tycker jag om att springa landsväg, men idag var det bara så fruktansvärt tråkigt. Jag tyckte jag sprang och sprang och sprang och ändå inte kom någonstans och motivationen var någonstans nere vid fotknölarna. Ett tag övervägde jag att helt enkelt sluta springa och gå resten och det var inte för att jag var trött, hade ont någonstans eller så utan bara för att jag var så uttråkad. Jag tom suckade när jag sprang.

När jag kom i mål var jag alltså inte alls speciellt förbannad på den sista minuten, jag var bara glad att eländet äntligen var över. Nu efteråt känns det såklart bättre. Bäst är det ändå att jag inte behöver ha så mycket panik, det här ska nog gå vägen ändå!