En vecka

Nu har det gått drygt en vecka sedan vår älskade lilla kise dog. Jag tycker fortfarande att det är lika hemskt, jag är fortfarande ledsen och jag saknar honom jättemycket. Men. Livet måste gå vidare. Vi har fortfarande en katt kvar och henne är vi glada för. Hon har blivit mycket mer kelen och tillgiven sedan Mojje försvann och det är ju mysigt. Tyvärr ger det mig otroligt dåligt samvete också. Vi tog ju två katter för att de aldrig skulle behöva vara ensamma, för att de alltid skulle ha sällskap och möjlighet till umgänge, bus och mys om de kände för det. De hade sällskap av varandra från det att de föddes tills nu och nu är hon alldeles ensam, speciellt på dagarna när vi jobbar. Jag tycker inte alls att det känns rätt. Att skaffa en ny katt är omöjligt just nu. Vi saknar Mojje för mycket för att bara "byta ut" honom och tro att en annan katt ersätter honom. Jag har lite grand en femårings tjuriga humör nu "jag vill bara ha Mojje, ingen annan katt, och kan jag inte få Mojje vill jag inte ha någon katt alls" (förutom Tindra då, såklart). Jag vet att det går över men just nu är jag mitt i det. Så småningom kommer vi nog att fundera på om Tindra behöver sällskap. Först måste vi alla tre vänja oss vid att Mojje är borta på riktigt och sen får vi läsa av hennes beteende i några veckor. Kommer vi fram till att hon verkar trivas bra själv får hon vara själv, verkar hon ensam och behöver sällskap ska hon få det. Det får bli Tindra som bestämmer. Herregud...katten skulle bara veta hur mycket makt hon har just nu. Kanske tur att hon inte vet. :)

En styck mycket kelen katt.