Ett sista farväl

I fredags var det dags att ta ett sista farväl av morbror. Det var en tung dag och jag tyckte att världen i allmänhet var en fruktansvärt orättvis plats. Tårarna började rinna redan innan vi hunnit in i kapellet och jag trodde aldrig att de skulle sluta.
Trots allt det hemska med en begravning så var det fint. Väldigt fint. Det var ljust, fint planerat och mycket personligt. Allting passade honom så bra helt enkelt.
Bara för att han rent fyiskt inte längre finns kvar så finns han ändå, så länge vi minns honom. Och minnas honom kommer vi alltid att göra.